Vad händer när alla är överrens om klimatförändringar?

Den så kallade Identitetspolitikens konsekvenser.

Många privatpersoner men också företag är rädda for att vara öppet skeptiska till hypotesen att det primärt är människan som ligger bakom den globala uppvärmningen genom utsläpp av CO2, Jag har dock mött många som är skeptiska och som är väl insatta i problematiken men som utåt håller en låg profil.

Man vågar helt enkelt inte framstå som skeptisk till katastroflarmen i rädslan att bli kallad högerpopulist, Trumpist eller klimatförnekare. I riksdagen blir de få personer som vägar ifrågasätta snabbt utfrysta, och de flesta tar avstånd från klimatkritiken, trots att man ofta själv saknar faktakunskap.

landskap horisont molnigt skorstensrök

Är det inte detta vi brukar kalla propaganda när det sker i andra länder?
Många jag möter har egentligen aldrig tagit ställning i klimatfrågan men bär på en känsla av att frågan inte riktigt hänger ihop. Man förstår att det är ett komplext och dynamiskt system som styr jordens klimat och att det därför är väldigt svårt att skapa en modell för hur klimatet kommer att utvecklas långt in i framtiden givet vissa förutsättningar.

Vissa har klart för sig att antropogen koldioxid för närvarande är cirka 40 Gton per år. In- och urgasning ur haven är ca 400 ut och 400 in per år. Samma siffror gäller för fotosyntes (upplagring) och förrutt-
nelse/förbränning (400 i vardera riktningen)-per år. I detta sammanhang är det naturligt att fundera över varför det då just är bidraget från mänsklig aktivitet som gör den stora skillnaden i tillskott av koldioxid till atmosfären. Samtidigt framstår enigheten i det som rapporteras som så kompakt med ständigt återkommande rapportering om konsensus.

Därför finns inte så mycket utrymme att öppet ifrågasätta den hypotes som FN / IPCC driver så hårt och som de flesta tycks ställa sig bakom.
Nästan alla alarmister som jag känner, även akademiker, förfaller till ett simpelt auktoritetsargument: ”Alla forskare är ju överens”. Men överens om vadå? Att människan påverkar klimatet är inte svårt att vara överens om. Frågan är lite svårare än så:

Ytterligare ett område som har fångat mitt intresse och där utvecklingen är ytterst allvarlig är hur man plötsligt i vetenskapligt sammanhang tillämpar identitetspolitik. Det har väl knappast hänt förr att ifrågasättandet av meningsmotståndares åsikter kopplas ihop med dennes egenskaper. Men det är precis vad som nu sker vid svenska universitet och högskolor. Vid Uppsala Universitets psykologiska institution har en doktorsavhandling lagts fram med titeln ”Ideological
Roots of Climate Change denial — Resistance to change, acceptance of inequality or both? Den 37-åriga numera doktorskan vill påvisa att ”klimatförnekare” är i princip suspekta individer: äldre, gärna vita män med konservativa idéer etc.

vindkraftverk till havs

Stämplingen är tydlig. Undersökningen baseras på intervjuer av ca 200-300 personer i Sverige och Brasilien. Tyvärr saknas till exempel USA eller Storbritannien med deras omfattande forskning inom klimatområdet som därför borde vara intressanta intervjuobjekt för en sådan studie. Till skillnad från resultatet i studien är min gissning att personer som fördjupat sig i studier inom klimatområdet blivit mer skeptiska och mindre alarmistiska. Jag ställer mig också frågan om en uppsats av detta slag verkligen är av vetenskapligt intresse eller om den bara är en tillbakagång till en skrämmande identitetspolitik ifrån gammalsvensk rasbiologi där man angav vissa egenskaper åt vissa kategorier människor.

Ytterligare exempel på identitetspolitikens grepp om klimatfrågan är att det nu har inrättats en institution vid Chalmers Tekniska Högskola
med i princip samma agenda som doktors-avhandlingen i Uppsala, nämligen att studera klimatförnekare/-skeptiker. Chalmers har för ändamålet tilldelats 6 Mkr från svenska Energimyndigheten, dvs skattebetalarna. Detta säger kanske tyvärr mer om kvaliteten vid våra universitet och högskolor – för de flesta av oss är nog Chalmers liksom KTH liktydiga med just tekniska högskolor med forskning kring teknik i skilda former, inte någon sociologisk/psykologisk institution
Chalmer ska väl stå för en stabilitet, trygghet, en trovärdig forskning som ska bidra till att föra vetenskapen framåt.

Att identitetspolitik och grupptänkande nu får genomsyra forskning är skrämmande och obehagligt.

Den sammanför människor i grupper och plockar ut enskilda faktorer som är likartade i gruppen. Samtidigt har individer ett antal andra egenskaper som kanske inte alls går att sätta in i samma grupp. Men risken är att kategorisering av sådant slag leder till att grupper ställs mot grupper. Man vill helst inte tänka på vart detta kan leda i en förlängning. Fokus bör istället ligga på idéer och argument snarare än på individer och deras egenskaper.

Hur mycket koldioxid har vi människor släppt ut ?

Enligt IPCC uppgår hydrosfärens nettoupptag av koldioxid till2,2 GtC/år. Den uppmätta ökningen av atmosfärens koldioxidhalt svarar mot 3,2 GtC. Alltså borde biosfärens nettoupptag av fossila utsläpp utgöra 6,4-2,2-3,2=1,0 GtC / år. Men det gör det inte. Nettoflödet av koldioxid har i stället befunnits gå från biosfären till atmosfären, detta på grund avskogning)

Det faktiska budgetläget är därför enligt IPCC sådant att de sammanlagda antropogena utsläppen av koldioxid uppgår till 8,0 GtC/år. Därav har man endast kunnat redovisa för 5,4 GtC/år i form av upptag i hydrosfären respektive den mängd utsläpp som förblir kvar i luften. Budgeten är inte balanserad. Det felas en sänka svarande mot en tredjedel av de totala årliga utsläppen.

Detta problem uppmärksammades redan på 1980-talet, då man i facklitteraturen började tala om ”the missing sink”. Sedan dess har man lagt ner stor möda på att söka identifiera en sådan ”felande sänka”, dock utan att lyckas. I stället har bristen på balans i koldioxidbudgeten förvärrats, eftersom man kommit fram till att ändrad markanvändning gett upphov till större nettoflöden av koldioxid från biosfären till atmosfären än vad man först trodde. Av våra antropogena utsläpp
koldioxid tycks en tredjedel ha spårlöst försvunnit enligt IPCC:s budget. Så kan det naturligtvis inte förhålla sig.

I den första IPCC-rapportens koldioxidbudget angav man ärligt att det fanns en balansbrist svarande mot en oidentifierad sänka. I den fjärde rapporten vill inte IPCC erkänna sin oförmåga att redogöra för vart en tredjedel av de antropogena koldioxidutsläppen tar vägen.

gammal kolhög som är svart

I stället låtsas man ha läget under full kontroll. Balansbristen döps om till ”Residual terrestrial sink” (återstående sänka till lands), vilket låter pålitligare och vetenskapligare än ”missing sink”. I bilden som illustrerar budgeten går man ännu ett steg längre genom att slopa ordet ”resi-
dual”. Den hypotetiska felande sänkan kallas för ”land sink” och jämställs med identifierade källor och sänkor. På så sätt döljer man effektivt för oinsatta att det angivna upptaget i denna oidentifierade sänka i själva verket räknats fram som en balansbrist i budgeten. Man måste lusläsa huvudrapporten för att hitta notiserna
om att det är så man har gjort
(IPCC 2007; WG1, Section 7.3.2.2.2-3).

En sådan nomenklatur och presentation av kunskapsläget är uppenbart vilseledande, men det finns ingen anledning att tro att IPCC-författarna avsiktligt försökt luras. Det är nämligen lätt att inse hur de av obefogad övertygelse har resonerat. De anser sig ha god kännedom om hydrosfärens nettoupptag förutsätter (obefogat) att detta nettoupptag kan likställas med hydrosfärens upptag av antropogena koldioxidutsläpp.

Detta leder dem (IPCC) till slutsatsen att den felande sänkan måste finnas till lands, där endast biosfären kan utgöra en sänka
I den senaste rapporten (år 2013) förmodar IPCC därför att luftens ökande koldioxidhalter har gett en ”gödslingseffekt” som ökat landvegetationens biomassa precis så mycket som krävs för att åstadkomma balans i koldioxidbudgeten.

Men man framlägger inte några kvantitativa empiriska data till stöd för denna förmodan, och man bortser helt från att en motsvarande gödslingseffekt i så fall även rimligen borde föreligga för den marina vegetationen, vilken svarar för ungefär för hälften av jordens totala fotosyntetiska koldioxidfixering

En gödslingseffekt föreligger med säkerhet, men IPCC har inte kunnat
kvantifiera dess effekt på biomassan till lands och havs. Skeptiker hävdar därför att koldioxidbudgetens post ”återstående sänka till lands” svarar mot en balansbrist och därmed mot ett kalkylfel i en eller flera av de övriga posterna. Låt oss granska om denna kritik av IPCC:s bedömning är befogad!

Hur mycket fossil koldioxid har vi släppt ut?

Statistik över de uppskattade årliga fossila koldioxidutsläppen sedan 1750 finns utlagd på internet av Carbon Dioxide Information Analysis Center (CDIAC) i USA. Genom att summera de årliga utsläppen får man fram den blå kurvani Bild2, vilken visar hur mycket fossil koldioxid vi totalt har släppt ut under den industriella eran. För jämförelse är även Siple/Mauna Loa-värdena inlagda i Bild2,
efter avdrag i enlighet med IPCC:s bedömning). De gröna värdena anger alltså ökningen av luftens koldioxidhalt under industriell tid, uttryckt i GtC.

Två omedelbara slutsatser kan dras från observationerna i Bild2:

1. Fram till cirka 1960 har ökningen av luftens koldioxidhalt varit större än den totala mängden utsläpp av fossil koldioxid. Det betyder att sådana utsläpp omöjligen kan vara den enda anledningen till att luftens koldioxidhalt ökat under industriell tid.

2. Efter 1960 har ökningen av luftens koldioxidhalt varit mindre än den totala mängden utsläpp av fossil koldioxid. Det betyder att en betydande del av de fossila utsläppen inte har stannat kvar i luften utan tagits upp av naturliga sänkor.

Bild2. Ökningen av luftens koldioxidhalt enligt Siple/Mauna Loa-värdena (gröna data), jämförda med den totala mängden utsläpp a fossil koldioxid (blå kurva)
(Källa: IPCC 2007 och CDIAC 2012)

Hur mycket antropogen koldioxid har vi släppt ut?

IPCC:s koldioxidbudget utgår från att endast antropogena utsläpp är beaktansvärda koldioxidkällor. Förutom utsläppen från fossila bränslen och cementframställning tar man med en post avseende utsläpp hänförbara till ”ändrad markanvändning”.

Begreppet innefattar bland annat skogsskövling och uppodling av mark för jordbruksändamål. Man tänker sig att det som bortröjs genom
sådana åtgärder kommer att förbrännas och ge upphov till koldioxid som inte återförs till biosfären genom återplantering eller odling
Kolcykelforskare har försökt beräkna de årliga koldioxidutsläppen på grund av ändrad markanvändning från nutid ända tillbaka till 1850. De erhållna skattningarna finns utlagda på internet av Carbon Dioxid Information Analysis Center (CDIAC). Genom att lägga samman dessa skattningar med de av utsläppen av fossil koldioxid får man en årsvis dataserie som beskriver vad vi vet om de sammanlagda antropogena koldioxidutsläppen under industriell tid.

Den blå kurvan i Bild3 visar hur mycket antropogen koldioxid vi enligt denna dataserie successivt totalt släppt ut sedan 1750. Jämförelse med Siple/Mauna Loa-värdena leder till slutsatser analoga med de som drogs i föregående blogginlägg.

1. Utsläppen av antropogen koldioxid kan omöjligen ha varit den enda anledningen till luftens koldioxidhalt ökat under industriell tid, åtminstone inte före 1890

2.
Under 1900-talet måste en mycket stor del av utsläppen ha tagits upp av naturliga sänkor

IPCC förutsätter att endast antropogena utsläpp bidragit till ökningen av luftens koldioxidhalt, så som den anges av Mauna Loa-värdena. Det leder genom kurvanpassning till slutsatsen att 44% av de antropogena utsläppen genomsnittligt stannat kvar i luften. På så sätt kan man redogöra för Mauna Loa-värdenas storlek, men ställer sig utan någon trovärdig förklaring til Siple-värdena.

Bild3: Ökningen av luftens koldioxidhalt enligt Siple/Mauna Loa-värdena (gröna data), jämförda med den totala mängden utsläpp av antropogen koldioxid (blà kurva). Enligt IPCC:s bedömning har
44% av utsläppen genomsnittligt förblivit kvar i luften (röd kurva)
(Källa: IPCC 2007 och 2013, samt CDIAC 2012).

Diskrepansen mellan Siple-värdena och röd kurva i Bild3 tyder på att något annat än antropogena utsläpp har bidragit högst signifikant till att öka lufthalterna av koldioxid före 1960. Denna icke- antropogena koldioxidkälla lär knappast ha sinat ut 1960, utan bör rimligen ha bidragit till att öka luftens koldioxidhalt även efter 1960.

I så fall leder data i Bild3 till slutsatsen att avsevärt mindre än 44%
av de antropogena koldioxidutsläppen stannat kvar i luften.
Den slutsatsen har i själva verket sedan länge dragits av forskare på basis av vad som är känt om koldioxidens atmosfäriska uppehållstid.

slutskrivet gällande koldioxidavtryck

I vilken utsträckning bidrar våra utsläpp av fossil koldioxid till att öka atmosfärens koldioxidhalt?

Det viktigaste är att belysa i vilken utsträckning våra utsläpp av fossil
koldioxid bidrar till att öka atmosfärens koldioxidhalt.

Därför kan det vara lämpligt att starta med att beskriva vad vi enligt IPCC vet om luftens koldioxidnivåer under industriell tid.

blå himmel med skorstenar solen lyser

Siple/Mauna Loa-värdena

IPCC:s syn i det avseendet grundar sig historiskt sett på två mätserier. Den ena utgörs av de direkta mätningar man kontinuerligt genomfört vid Mauna Loa på Hawaii sedan 1958 (Keelingkurvan). Den andra togs fram genom analys av luftinneslutningar i en iskärna som borrats upp vid Siple-stationen på Antarktis.

De senare analyserna ledde till slutsatsen att luftens koldioxidhalt hållit sig tämligen konstant runt 280 ppm från år 1000 till 1750, för att därefter stiga mot de värden som uppmätts vid Mauna Loa.

Siple/Mauna Loa-värdena
Siple/Mauna Loa-värdena

Ändringen av atmosfärens koldioxidhalt under industriell tid enligt IPCC:s bedömning. Svarta punkter är mätvärden från Siple. Den gröna kurvan återger medelvärdesutjämnade värden uppmätta vid Mauna Loa (Keelingkurvan). (Källa: IPCC, 2007)

Orsaken till den observerade ökningen av luftens koldioxidhalt är omtvistad. Det är även viss mån själva mätresultaten. Vissa definitioner och efterföljande resonemang i strikta matematiska termer (t.ex.
iform av differentialekvationer). Låt dig inte skrämmas av det! De matematiska uttrycken är främst avsedda att förse intresserade läsare med precis information om grunden för de kalkyler som beskrivs och slutsatser som kan dras från olika slag av kolcykelobservationer. Vilka slutsatserna är, och vad de för med sig, kommer fortlöpande att förtydligas i normala språkliga termer.

Kolcykelschemat i stort

För att förstå vad som är kontroversiellt vid tolkningen Siple/Mauna Loa kurvan bör man känna till några okontroversiella basfakta rörande omsättningen av kol och koldioxid i naturen. Nedanför visas vilka de väsentligaste delarna av den globala kolcykeln så som den enligt IPCC tedde sig under 1990 talet:

Kolcykelns huvuddrag
Kolcykelns huvuddrag

Bild1. Kolcykelns huvuddrag. Kolreservoarernas storlek anges i GiC, utbytes- hastigheterna i GtC/år. (Källa: IPCC, 2007)

Reservoarer av förnyelsebart kol återfinns huvudsakligen i

  • Atmosfären, i form av koldioxid
  • Hydrosfären (hav, sjöar och åar), i form av koldioxid, kolsyra och kolsyrasalter
  • Biosfären (organismer och mull), i form av fotosyntetiserade kolföreningar

Reservoarernas storlek i giga ton kol (GtC) anges inom rektanglarna i bilden. De dubbelriktade pilarna mellan reservoarerna av förnyelsebart kol markerar att det ständigt pågår ett utbyte av koldioxid mellan dessa reservoarer. Talen vid pilarna anger den ungefärliga hastigheten av utbytet i GtC per år. Den snabbaste omsättningen av luftens koldioxid sker i biosfären.

Nästan en femtedel av atmosfärens totala mängd koldioxid förbrukas varje år av växter och andra organismer som livnär sig på fotosyntes. Detta koldioxidupptag är även livsviktigt för djur och mikroorganismer, eftersom dessa ytterst nyttjar växter eller växtprodukter som föda.

Huvudparten av den koldioxid som tas upp från luften genom fotosyntes återbördas inom loppet av några dygn eller år till atmosfären genom biokemiska förbränningsprocesser, skogsbränder, och eldning med
biobränslen.

Beträffande Hydrosfären bör man veta att koldioxid är långt mera vattenlöslig än andra luftgaser. Det har sin förklaring i att koldioxiden inte bara löses rent fysikaliskt, utan även reagerar kemiskt med vatten. Därvid bildas det kolsyra, som
sedan reagerar vidare med baser i vattnet och ger upphov till salterna bikarbonat (kallad Vätekarbonat av kemister) och karbonat:

En vattenlösning som befinner sig i kontakt med luftens koldioxid innehåller därför såväl fri koldioxid som omvandlingsprodukterna kolsyra, bikarbonat och karbonat.

Uppgiften i Bild1 om Hydrosfärens innehåll av kol hänför sig till
summan av dessa fyra molekylslag. För enkelhets skull låter jag alla fyra gå under samlingsnamnet koldioxid.
Koldioxidens vattenlöslighet medför att det uppstår ett flöde av koldioxid från luften till Hydrosfären. Processen är reversibel, så att det även föreligger ett motflöde av koldioxid från Hydrosfären till luften.

De två flödena är nästan lika stora och uppgår ungefär till tre fjärdedelar av Koldioxidutbytet mellan atmosfären och biosfären. Årligen omsätts därför cirka en tredjedel koldioxid genom utbyten med biosfären och Hydrosfären. IPCC anser att dessa utbyten i stort sett varit i jämvikt i förindustriell tid, så att de naturliga koldioxidutsläppen till atmosfären balanserats av Hydrosfären.

I jordskorpan finns dessutom fossila reservoarer av kol och kolföreningar i form av fossila bränslen och kalciumkarbonat (kalksten, krita, marmor, m.m.). Dessa av atmosfärens Koldioxidupptag i biosfären och reservoarer fylls på i så långsam takt att de kan betraktas som icke-förnyelsebara

Däremot avtappas de fortlöpande på kol genom vårt nyttjande av fossila bränslen och genom vår cement- tillverkning från kalksten. I Bild1 har endast reservoaren av fossila bränslen tagits med. Den enkelriktade pilen från denna reservoar markerar de Antropogena utsläppen av fossil koldioxid till atmosfären och inkluderar utsläppen från cement- tillverkning.

Utsläppen av fossil koldioxid har åstadkommit en störning av den förmodade förindustriella jämvikten genom att kontinuerligt tillföra atmosfären ett överskott av koldioxid. Detta har startat en så kallad Elaxationsprocess,dvs. reaktionsflöden som strävar efter att återställa jämvikten.

Bruttoutbytet av koldioxid mellan atmosfär och biosfär respektive hydrosfär har inte förblivit balanserat, utan det har uppstått ett nettoupptag av luftens koldioxidöverskott i så kallade sänkor

Därmed kommer vi fram till en kontroversiell fråga. Vad händer med utsläppen av fossil koldioxid efter det att de hamnat i atmosfären?

Detta kommer jag fortsätta skriva om i mitt nästa blogginlägg… stay tuned.

Klimatet har blivit en mångmiljardindustri

Klimatfrågan har utvecklats till en mångmiljardindustri. De alarmistiska budskapen som framförs av media är kraftigt vilseledande mot både beslutsfattare och allmänhet. Det har gått så långt att frågan knappt tål att debatteras. Alltför många har investerat mycket prestige och enorma summor pengar i uppfattningen att våra utsläpp av koldioxid är förödande för klimatet.

horisont mot berg himmel solnedgång

Beslutsamheten att hålla klimatskräcken vid liv är påtaglig, någonting annat vill etablissemanget inte höra talas om. Därför används ord som klimatförnekare vid varje invändning där de alarmistiska slutsatserna inte håller måttet eller där analysen är felaktig. Det spelar inte längre någon roll om de som framför kritiken är professorer inom fysikalisk kemi, astrofysik eller liknande.

En agronoms, klimatpsykologs eller socionoms uttalanden väger tyngre så länge han eller hon predikar den ”rätta läran”

Utvecklingen, där våra politiker har bestämt sig för att det som kommer från FN:s klimatpanel IPCC (Intergovernmental Panel on Climate Change) inte på något sätt behöver ifrågasättas, är märklig. Ännu märkligare är det att både media och politiker idag är så dåligt insatta i sakfrågan att man predikar uppfattningar som man tycks tro är i linje med rapporteringen från FN:s klimatpanel IPCC men som inte sällan går helt på tvärs med vad som står att läsa i rapporterna.

Därför är det nu viktigare än någonsin att ställa kritiska frågor, förstå de vetenskapliga kontroverserna och hur man sätter slutsatserna från IPCC på pränt i form av en sammanfattning för politiker runt om i världen. Det är också nödvändigt att reflektera över konsekvenserna av den utveckling som vi ser där både demokrati och yttrandefrihet tycks vara i allvarlig fara.

gulligt portätt av en katt med glasögon gällande klimatet

Håller klimatfrågan på att tappa sin vetenskapliga trovärdighet och alltmer övergå till att likna ett trossystem? Det känns inte sällan som om vi har tappat perspektivet på vart vi är på väg. Inser vi inte att referensen bör vara en värld med snart 10 miljarder människor där 70 procent lever i städer och inte en värld med 3 miljarder människor där samtliga lever av självhushåll? Visst har miljörörelsen varit en viktig väckarklocka men den bär också skulden till att referensen har förflyttats till någonstans där den inte hör hemma.

Mitt syfte är inte att söka påtvinga läsaren en uppfattning eller få läsaren att ta aktiv ställning mot klimatlarmen. Det är inget fel att komma till olika slutsatser på ofullständig och osäker information.

Jag vill däremot utmana läsaren med mina frågor och i möjligaste mån mana fram en debatt där klimatfrågan nyanseras till mer än ett katastrofscenarie, ”tipping points” och mål om att hålla uppvärmningen vid en viss nivå. Mer än allt vill jag bidra till att stoppa skrämsel- propagandan och den kraftfulla och ovetenskapliga indoktrinering av våra unga som pågår idag.

Jag inser att jag med mina reflektioner och frågor kommer att trampa pa ömma tår. Jag kommer med största sannolikhet att bli anklagad för att jag missuppfattat, att jag använt mig av alternativmedia, eller att mina påståenden har motbevisats många ganger om. Jag kommer också att kritiseras för att jag skriver om saker som saknar relevans för innehållet, att jag är alltför personlig eller kanske för att jag väljer att nästan bara citera klimathotsskeptiker och inte alarmister. Skälet till detta är att de alarmistiska budskapen är så vanligt förekommande i media och väl kända för var och en i dag att de inte behöver återupprepas. Det räcker att läsa dagens tidning eller lyssna på radioprogrammet ”Klotet” i P1.

Kritiken kommer inte att förvåna men jag hoppas likväl att jag slipper simpla bortförklaringar om konsensus eller analyser av min person, Ålder, kön, inkomst, politisk tillhörighet, hur empatisk jag är eller några andra identitetspolitiska påhopp.

Jag vill bemötas i sak och jag diskuterar gärna IPCC’s modellresultat, temperaturkurvor nära marken eller högre upp i atmosfären, huruvida isen på Grönland ökar eller minskar eller varför man har valt att tona ner spektroskopidata som är relevanta för hur CO2, påverkar atmosfären, eller vad Henrys lag och övriga kemiska jämvikter säger om havens förmåga att ta upp koldioxid och mycket mer.

Klimatet vad ska man tro på?

Vetenskapen har inte sagt sitt sista ord, vilket beror på otillfredsställande kunskap. Att världens politiker går ut med löften att de skall begränsa jordens uppvärmning till ytterligare 0.5-1°C är helt enkelt nys och saknar vetenskaplig grund.” Lennart Bengtsson

himlen nattetid jordglob

Klimatet vad ska man tro på?
Om Regeringen och media hade valt att lyssna på, Lennart Bengtsson, Sveriges kanske mest meriterade klimatforskare så hade vi fått höra att uppvärmningen för närvarande är cirka 1 C, och att vi inte ens vet hur mycket av detta som beror på ökade växthusgaser. Media drivs istället av sensationsjournalistik och den som kommer med mest spektakulara utsagor och skräckscenarios medges alltid störst utrymme. Man talar gärna om nya värmerekord på olika platser och inte sällan presenteras tio-i-topp-listor för årsmedeltemperaturer.

Efter det mycket varma året 1998 sjönk temperaturen och trenden har sedan dess inte varit ökande. Efter 1998, när temperaturen inte längre steg, övergick rapporteringen till att inte längre rapportera hur mycket varmare eller kallare det har blivit. Istället har man valt att relatera temperaturdata till 1900-talets medeltemperaturer alternativt redovisa kurvor som har utjämnats över tillräckligt många år för att dölja temperaturtrenden beroende på vilken referensperiod man använder.

I media görs heller inte någon skillnad på vad som är teorier, hypoteser, fakta och scenarier.

Vi minns alla rapporteringen efter den extrarapport som IPCC släppte i oktober 2015 och som har spätt på klimatkrisen till oanade höjder. Så som rapporterades i oktober i SR15, den rapport som världen beställde från IPCC vid Parismötet 2015, hävdas att 1,5 graders global uppvärmning är en katastrof och 2 grader en ännu större katastrof. Detta accepteras utan vidare i Sverige.

Medierna ifrågasätter inte ens varför flera länder vid klimatmötet i Katowice inte ville välkomna rapporten. Anledningen är givetvis att rapporten har stressats fram och att den håller en alltför låg kvalite som underlag för politiska beslut. SR15 är ett lysande exempel på hur viktigt det är att ifrågasätta antagandena bakom slutsatserna. Det är en stor skillnad på att visa något och att påstå något. SR 15 påstår olika saker, men visar inte mycket. Istället kommer många av påståendena med bevis som i
bästa fall är tvivelaktiga och i sämsta fall är direkt fel eller inte finns.

vackra färger på moln i klimatet

I SR15, anger IPCC i praktiken människans bidrag till den globala uppvärmningen (sedan förindustriell tid, slutet av 1800-talet) till ungefar 100 %. Och Kanske mer ändå. I den senaste rapportomgången, AR5, ansågs människans bidrag till den globala uppvarmningen vara mer än 50 % efter 1950. Är det inte en stor skillnad att påstå att den mänskligt orsakade andelen är 100 % sedan andra hälften av 1800-talet eller att den är minst 50% efter 1950?

Borde inte någon av alla journalister som följer klimatdebatten i Sverige ha uppmärksammat IPCC:S plötsligt ändrade ståndpunkt? Det kanske beror på att den inte var baserad på några nya forskningsresultat, eftersom det inte finns några som pekar i den riktningen. Frågan är om svenska journalister och debattörer överhuvudtaget har läst någonting alls från SR15.

Istället för att syna rapporten väljer svenska medierna att blanda ihop allvarliga konsekvenser på människors hälsa av luftföroreningar och debatten att minska utsläppen av koldioxid.

Konferensen i Katowice handlade om det senare. Nya kolkraftverk drivs med kol men äventyrar inte människors hälsa. Gamla kolkraftverk kan medföra en mycket dålig luftkvalitet som påverkar människors hälsa negativt. Luftföroreningarna i Polen är en konsekvens av gamla dåliga kolpannor i bostäder samt äldre kolkraftverk. Kanske var poängen av reportaget i SVT att visa på vad som händer i ett land som Polen när människor köper smutsigt kol och eldar med detta hemma i bostaden. Kanske avsåg man inte att göra någon koppling till koldioxid.

Ett effektivt sätt att få bukt med de skadliga utsläppen, som helt riktigt drabbar människors hälsa, är att bygga nya och moderna kolkraftverk med bättre rening.
Det krävs investeringar i effektiva anläggningar med hög verkningsgrad för att fa bukt med luftföroreningarna i Polen. Svenska staten, genom sitt ägande i Vattenfall, hade därför kunnat bidra till en förbättrat luftkvalitén för landets invånare.

Tyvärr har man sålt verksamheten i Polen. Min slutsats är att man inte klarar att stå emot media och kan därför inte ta ansvar på riktigt. Framförallt vill man inte bli förknippad med kol även om man hade kunnat göra mycket bra för miljön genom att investera i Polen. För att minimera utsläppen av koldioxid måste man skrota nya och gamla fossileldade kraftverk. Om man tror att det är bråttom borde man även skrota dem som drivs med biobränslen

Dr. Roger Pielke (23) är professor vid ”Center for Science and Technology
Policy Reserach”.

Han representerar den alarmistiska sidan i vittnesförhör inför kongressen i USA och inleder sitt anförande med att ta upp problemet med just de ovetenskapliga och felaktiga påstäenden som sprids av media politiker, lobbyister och av forskare som borde veta bättre. Han pekar på risken för att politiker fattar felaktiga beslut och han exemplifierar sitt påstående med sju vanligt förekommande felaktigheter som gäller uppfattningen runt extremväder. Han är tydlig med att hans uppfattning och uttalande runt dessa sju punkter är helti överensstämmelse med IPCC och ”US Global Climate Change Research Program” samt majoriteten av ’ peer reviewed” litteratur. Hans sju punkter innefattar följande:

1. Påståenden att orkaner, tornados, översvämningar och torka har ökat globat är vilseledande och felaktigt. Kostnaderna för väderkatastrofer har heller ingen koppling till våra utsläpp av växthusgaser.

2. Väderrelaterade ekonomiska förluster som del av
25 % sedan 1990 (inte ökat).
global BNP har minskat med

3. Orkaner har inte ökat i USA i varken frekvens eller intensitet sedan 1900.

4. Översvamningar har inte heller ökat i varken frekvens eller intensitet sedan 1950. Ekonomiska förluster i procent av US GDP har minskat med 75% sedan 1940.

5. Tornados har inte ökat i frekvens eller intensitet sedan 1950. Det finns snarare bevis for motsatsen, dvs. att tornados har minskat i både frekvens och intensitet.

6. I de flesta områden i USA har torrrperioder blivit kortare och mindre frekventa, Torkan har drabbat en mindre del av USA under det senaste århundradet.
Globalt är förändringarna små under de senaste 60 åren
7. Kostnaderna för katastrofer kommer att fortsätta att öka oavsett åt vilket håll klimatet utvecklas framöver. Detta beror på ökat välstand i samhället där man tar
nya landområden i anspråk och bosätter sig nära kusten.

Varför låter då alltid skrämselpropagandan som framförs av lobbyister och media så annorlunda än vad vetenskapen faktiskt säger? Oavsett hur allvarligt man ser på utsläppen av fossil koldioxid så är det svårt att förstå varför vi ska luras. Varför ska vi tro att klimatkatastroferna ökat i antal och dessutom blivit intensivare när det inte är sant? Planeten har blivit allt grönare med längre odlingssäsonger till följd av ett varmare klimat och högre halt av kol-
dioxid i atmosfären.

Mig veterligen har ingen i media någonsin diskuterat eller
debatterat uppfattningen att de extrema väderhändelserna såsom torka och bränder faktiskt blir färre till följd av mer nederbörd och fukt i jorden. Varför gör man inte det? Hur kan miljöpartiets språkrör stå oemotsagda och fortsätta med sin retorik utan att fler reagerar?

Detta är för mig obegripligt! Lever vi inte längre i ett kunskapssamhälle?

Det råder alltså stor diskrepans mellan larmen om orkaner, tornados, torka och bränder som påstås öka och verkligheten. I framtiden vet jag inte hur det blir men när man tittar på data över förändringen så ser det precis som professor Dr. Roger
Pielke (23) allt annat än oroväckandeut.

Klimatpanelen IPCC intygar också i sin senaste rapport att några extrema väderhändelser till följd av ett varmare klimat inte är att förvänta. Likväl fortsätter media med sin negativa rapportering

Det påstås att 25-50% av planeten har blivit grönare med ökad vegetation och andra delar har förlorat i grönska men endast 4 % har blivit mindre grön (Zhu 2016, de Jong 2013). Med hjälp av satellitmätningar har man alltså kunnat visa att planeten totalt sätt har blivit betydligt grönare, sannolikt till följd av ökad halt av
Koldioxid i atmosfären och en ökad temperatur (de Jong 201. )

EPA redovisar hur torka har varierat sedan 1890 och NOOA visar samma sak men enbart för USA. Ingen av dessa två dataset redovisar mer frekvent eller mer intensiv torka under 1900-talet eller fram till idag.

En slutsats tycks istället kunna vara att en ökad halt av koldioxid i atmosfären och en ökad temperatur leder till en grönare värld med mindre torka. Jag antar att anledningen till mindre torka och bränder som en följd av stigande temperatur sammantaget bidrar till ökad fuktighet i jorden. När atmosfären värms så klarar den att hålla mer vattenånga. Den ökade mängden vattenånga i atmosfären faller som nederbörd. Denna effekt påstås också vara särskilt tydlig i exempelvis Sahel i västra Sahara där ökad vattenånga i atmosfären leder till mer regn och kraftigt ökad vegetation i områden som tidigare var öken (Seaquist 2009). Det påstås att
300 000 kvadratkilometer av Saharaöknen har blivit grön under de senaste 30 åren. (”The water-holding capacity of the air is the main drivning force”, Claussen of the
Max Planck istitute).

”Now you have people grazing their camels in areas which may not have been used for hundreds or even thousands of years. You see birds, ostricles, gazelles coming back, even sorts of amphibians coming back. The trend has continued for
more than 20 years. It is indisputable”
( Stefan Kröpelin of the University
of Cologne’s African Research Unit )