Väderhändelser och växthuseffekten

Det är vanligt med extrema väderhändelser.

Extrema väderhändelser är så vanliga att de faktiskt kan betraktas som en del av klimatet inom de flesta geografiska områden. Inte minst gäller detta, som vi sett, för nederbörd, som i de flesta klimatzoner är högst ojämnt fördelad. Regn kommer ofta i korta intensiva etapper. För att skapa nederbörd krävs dynamiska system som sommarens värmeåskväder är ett exempel på med vertikalrörelser som lyfter, kyler av och kondenserar vattenångan i luften. I vissa fall kan det till och med behövas extrem nederbörd i normalt mycket torra områden som delar av Texas och Kalifornien. Eller rättare sagt: naturen har anpassat sig till ett sådant väder.

Den fråga som jag skall belysa är om extremt väder har blivit vanligare och i vilken utsträckning som ett varmare klimat kan ha bidragit härtill. Hur ser vidare situationen ut på lång sikt?

hav ocean moln himmel cyklon

DAGENS EXTREMVÄDER

Häftiga stormar, skyfall, extrema temperaturer, såväl varma som kalla, är den vädertyp som mest oroar allmänheten och som också är mest kostsamt för samhället.

Försäkringsbolagen har noterat att skadeersättningarna för extremt väder systematiskt ökat under en längre tid, och en allmän uppfattning är att detta beror på att vädret har blivit mer våldsamt. Som jag skall visa så är detta knappast fallet, utan de växande skadorna idag beror helt enkelt på att det finns mer av värde att förstöra. Det är vidare viktigt att framhäva att antalet förolyckade samt antalet personskador har minskat genom väsentligt bättre väderprognoser och mer effektiva varningssystem via massmedia och internet. De största skadorna orsakas av tropiska orkaner, som i USA i flera fall lett till kostnader i storleksordningen 10-50 miljarder dollar för enskilda stormar.

Orkanen Katrina 2005

Exempel är orkanen Katrina 2005 som ledde till att centrala New Orleans översvämmades, orkanen Sandy 2012 som skapade omfattande förödelse i New York och orkanen Harvey som 2017 formligen dränkte delar av östra Texas och inte minst Houston i våldsamma regn. Det är sannerligen ingen brist på förödande väderhändelser, och det går knappast en dag utan att sådana rapporteras i media. I Sverige är de största problemen kraftiga höst- eller vinterstormar. Stormen Gudrun i januari 2005 gav upphov till kostsamma skogsskador och tillhörande problem för infrastrukturen i främst västra och centrala Götaland. Skogsskadorna förvärrades av att marken ännu inte hade fryst till ordentligt. Extrema stormar har dokumenterats i Sverige sedan 1800- talets början, men det finns inga handfasta tecken på att de har ökat i antal.

Mätmetoderna har förbättrats

Däremot har mätmetoderna gradvis förbättrats, vilket innebär en viss positiv bias, det vill säga de förbättrade mätmetoderna har inneburit att vi idag observerar fler oväder. Intressant är också de systematiska undersökningar som gjorts för södra Nordsjön. De täcker hela 1900-talet och visar ingen tydlig tendens till ökning.

hav vatten ocean regn vatten dimma

VARFOR ÄR VÄDRET EXTREMT?

Det första som kan konstateras är att vädret i många trakter på jorden i flera avseenden kan avvika avsevärt från vad som uppfattas som normalt. Det hänger ytterst samman med att atmosfärströmningen är hydrodynamiskt instabil. Detta skapar virvlar som snabbt förstärks ända tills de kollapsar på grund av att energitillförseln till virvlarna upphör eller friktionskrafterna blir för starka. Förloppet kan jämföras med en strid ström i en bäck eller å. Plötsligt kan en extra intensiv virvel skapas, varefter den bryts ned och snabbt löses upp. Det är en allmän egenskap i en instabil strömmande vätska. Och det är precis vad atmosfären är.

De flesta känner till virvelstormar som vandrande cykloner på våra breddgrader. De får främst sin energi från temperaturskillnaden mellan varma och kalla luftmassor. Av denna anledning är stormarna på våra breddgrader som allra värst under senhöst och vinter då skillnaden i temperatur mellan tropiska och arktiska luftmassor är som störst. Är temperaturskillnaden tillräckligt instabil, och detta leder till utveckling av stormcykloner. Ju större temperaturskillnader, desto mer finns det som kan omvandlas till rörelseenergi, det vill säga vind.  Det är den stora tillgången på exergi under vinterhalvåret som skapar de kraftiga stormarna, och där spelar inte minst avkylningen av luften över Arktis och Antarktis en viktig roll.

Temperaturskillnaderna är anledningen till stormar

Ett proportionellt varmare klimat i polarområdena bör därför leda till försvagade vinterstormar och inte till motsatsen, såvida Inte den tropiska uppvärmningen blir ännu större. Inget tyder dock på att det senare är fallet. Det finns därför ingen vetenskaplig grund för uppfattningen att vinterstormar blir mer förödande  i ett varmare klimat, snarare kan de förväntas bli mindre förödande.

Studerar vi de allvarliga våldsamma vindar så har dessa huvudsakligen inträffat vintertid. Samma sak gäller allmänt för hela området norr om 30°N.

På södra halvklotet är temperaturskillnaderna stora hela året om på grund av Antarktis, och där råder, kan man säga, meteorologiska vinterförhållanden praktiskt taget hela året. Många har fått för sig att det är den högre temperaturen som är orsaken till stormarna, men så är emellertid inte fallet utan orsaken är främst stora temperaturskillnader.

hav ocean is glasiär scen blå

Växthuseffekten och vattnets kretslopp

HUR PÅVERKAR VÄXTHUSEFFEKTEN
VATTNETS KRETSLOPP?

Hur påverkar en temperaturhöjning nederbörden

Det är naturligt att man främst uppehåller sig vid temperaturen när man diskuterar klimatet. Det är enkelt och begripligt för de flesta. Minst lika stor uppmärksamhet borde dock ägnas nederbörden. Ja, nederbördsförändringar är till och med en viktigare fråga, alltför lite nederbörd kan skapa allvarliga problem för livsmedelsförsörjningen.
Alltför mycket nederbörd kan å andra sidan skapa problem med översvämningar. Hur påverkar en temperaturhöjning nederbörden?
Den första tanke många har är kanske att det kommer att regna mer, eftersom varm luft innehåller mer vattenånga. Vi har alla erfarenhet av skyfallsliknande regn som på högre breddgrader normalt bara inträffar sommartid.

strand hav kust vatten ocean horisont

Det globala medelvärdet för avdunstning.

Processen med nederbörden är emellertid betydligt mer komplex. Strålningsbalansen vid jordytan bestämmer den globala nederbörden eftersom det inte kan regna mer än det avdunstar, och det är strålningsförhållandena vid jordytan som kontrollerar avdunstningen. Avdunstningen uppgår i globalt genomsnitt till drygt 1o00 mm/år, eller ungefär 3 mm/dygn med relativt små variationer, eftersom det alltid finns vatten tillgängligt i världshaven för avdunstning. Det globala medelvärdet för nederbörden är exakt detsamma, men här är variationerna i tid och rum enormt stora. Det finns platser på jorden, som norra Chile, där det inte har regnat på flera decennier, och det finns ställen där man uppmätt 4936 mm under fyra dygn, som ön Réunion i Indiska oceanen i samband med en tropisk orkan. Ingenting kan därför vara mer ojämnt fördelat än nederbörden. Det innebär,, en energiförlust för jordytan på 85 W/m2 och ett motsvarande tillskott till atmosfären. Den hydrologiska processen med avdunstning och kondensation flyttar enorma mängder värme från jordyta till atmosfär och mellan olika områden på jorden.

Den globala nederbörden.

När det blir varmare betyder det inte nödvändigtvis att avdunstningen ökar den kan till och med minska om antalet reflekterande aerosoler i luften samtidigt ökar. Avdunstningen påverkas också kraftigt av vindstyrkan. Dagens modellberäkningar visar att den globala nederbörden ökar med cirka 1,5 procent för en uppvärmning på I grad (1,5 procent/°C). Vattenångan i atmosfären däremot följer istället Clausius-Clapey- rons lag och ökar med cirka 6 procent/°C. Detsamma gäller för transporten av vattenånga såväl vertikalt som horisontellt.

Detta får en rad oväntade konsekvenser. En av dessa är att den vertikala energicirkulationen i tropikerna går långsammare när det blir varmare och leder till mer fuktighet i luften. Man kan säga att atmosfären inte behöver arbeta lika intensivt eftersom energitransporten i form av vattenångan konvergerar, kondenseras den och nederbörd bildas.
Motsatsen händer i områden där vattenångan divergerar. Luften torkas ut, molnen löses upp och skingras och ingen nederbörd kan uppstå. Detta är en mycket kraftig effekt, och så länge jordens temperatur ökar kan man förvänta sig att nederbörden kommer att bli mer extrem. Enkelt uttryckt kommer det att regna mer i nederbördsrika områden och mindre i nederbördsfattiga områden.

landskap berg äventyr dalgång regn solnedgång

Effekten i polartrakter och runt ekvatorn.

Samtidigt ökar också transporten av vattenånga i atmosfären med 6 procent/°C, vilket påverkar jordens energibalans genom att mer energi transporteras i form av vattenånga. Resultatet blir mer nederbörd i polartrakterna och i ekvatorialområdet samt i områden där nederbörden bestäms av den asiatiska monsunen eller andra monsunsystem. Man behöver inte ens räkna fram resultatet med en komplex klimatmodell, utan det följer faktiskt en direkt tillämpning av Clausius Clapeyrons lag.

Det är därför högst troligt att nederbörden blir mer extrem i utsatta områden, men det är ännu inte möjligt att strikt påvisa detta från observationer inom alla områden. Ett annat intressant möjligt utfall är att den ökande nederbörden i polarområdena, som faktiskt kan påvisas, samtidigt kan öka ackumulationen av snö på landisarna och på så vis bidra till en alternativ tillväxt eller långsammare avsmältning åtminstone på Grönland och Antarktis åtminstone temporärt och så länge huvuddelen av nederbörden kommer i form av snö.

Förväntade förändringar i nederbördsmönstret är kanske därför en av de mer genuint oroande konsekvenserna för ett varmare klimat. Inte heller behöver det bero på växthusgaserna utan är helt enkelt en följd av den högre temperaturen. En varmare sol skulle ha samma effekt.

Växthuseffekten och vattenånga

HUR PÅVERKAR VATTENÅNGAN VÄXTHUSEFFEKTEN?

Modellberäkningar ger vid handen att de antropogena växthusgaserna påverkar vattenånga och moln på ett sådant sätt att växthuseffekten förstärks. När det gäller vattenångan visar genomgående beräkningar att effekten är positiv, medan effekten av moln är högst osäker eftersom moln också reflekterar solstrålning. Om de långlivade växthusgaserna höjer temperaturen, så kan luften innehålla mer vattenånga. Detta har varit känt sedan mitten av 180o-talet och går under namnet Clausius-Clapeyrons lag efter de två fysikerna Rudolf Clausius och Benoît Paul Émile Clapeyron (ett fint exempel på tysk-franskt samarbete). Lagen bestämmer till exempel hur mycket vattenånga det kan finnas i luften vid en viss temperatur. Stiger vattenångan över den gränsen kondenserar vattenångan och överskottet fälls ut som nederbörd.

landskap natur gräs horisont moln plantor

Är luftens temperatur +30 °C kan luften innehålla drygt sju gånger mer vattenånga än vid o °C. Luftens förmåga att hålla fuktighet påverkar dessutom jordens nederbördssystem på ett avgörande sätt. Eftersom vattenånga är en kraftfull växthusgas finns det en principiell risk för en allvarlig positiv feedback.

Processen kan då löpa som följer:
Koldioxiden höjer temperaturen som kan innehålla mer vattenånga. Den extra vattenångan höjer luften därigenom tens temperatur ytterligare, och luftens temperatur ytterligare, och luften kan i sin tur hålla ännu mer vattenånga och så vidare.

Nu finns det återställande faktorer som innebär att havet till slut inte kan dunsta bort. Enligt beräkningar som gjorts är inte solstrålningen kraftig nog för att driva fram en sådan klimatkatastrof som man kallar ett runaway-climate. Hur varmt det kan bli om mängden växthusgaser bara fortsätter att öka vet emellertid ingen med säkerhet. Fortsätter växthusgaserna att öka obehindrat i hundratals år visar beräkningar att stora delar av jorden blir obeboeliga för människor.

Sådana beräkningar måste dock tas med stor skepsis. Klimatmodellerna har inte kunnat valideras för sådana extrema situationer. Inte heller finns det något belägg från tidigare perioder med höga koldioxidkoncentrationer i jordens historia att en högre temperatur hotade det biologiska livet.

sol hav moln ljus himmel dagtid

Planeten Venus kan möjligen ha genomgått en runaway katastrof, där tillgängligt vatten avdunstat varefter vattenångan splittrats i syre och väte. Vätet har sedan försvunnit ut i rymden och syret förenats med kol och bildat koldioxid. Venusatmosfären består nu nästan enbart av koldioxid, och växthuseffekten har en helvetisk temperatur som är hög nog att smälta metaller som bly och tenn. Detta öde drabbade till exempel den första sovjetiska Venuslandaren 1966.

Koldioxidhalten i atmosfären

VAD HÄNDER I ATMOSFÄREN NÄR MÄNGDEN VÄXTHUSGASER ÖKAR?

Detta är enklast att föreställa sig om koldioxidhalten plötsligt ändras. Låt oss anta att dagens koldioxidhalt ökar till det dubbla. Den ökade koldioxiden skulle då enligt alla beräkningar leda till att utstrålningen mot rymden minskade med 3,7 W/m2. Denna förändring skulle kunna uppfattas av ett mycket känsligt instrument på en vädersatellit, men knappast av någon människa. Jämfört med den inkommande strålningen som är 70 gånger starkare, är ett så litet bidrag knappast märkbart.

dimmigt himmel natur träd atmosfär skog

Men långsamt skulle denna extra uppvärmning höja jordens temperatur, eftersom den inkommande strålningen skulle vara större än den utgå- ende. Allt eftersom temperaturen höjdes skulle utstrålningen öka i enlighet med Stefan-Boltzmanns ekvation. Så länge koldioxiden finns kvar i luften skulle strålningen absorberas i atmosfären och efter en tid skulle en ny jämvikt infinna sig. Då skulle emellertid återstrålningen mot rymden ske från en högre höjd i atmosfären och den högre temperaturen vid jordytan bestå.

Orsaken till detta fenomen är att temperaturen i atmosfären sjunker med höjden, beroende på att antalet luftmolekyler och därmed kollisionerna mellan dem blir färre när lufttrycket sjunker. För varje kilometer uppåt blir det 6-10 °C kallare. Hur snabbt temperaturen sjunker beror på luftfuktigheten., eftersom den värmer upp luften när kondensations- värmen frisläpps vilket innebär att temperaturnedgången minskar ju högre upp man kommer.

Med större mängd växthusgaser i luften sker återstrålningen från en högre nivå med resultatet att jordytan blir varmare. Hade nu av någon anledning temperaturen varit densamma på alla nivåer skulle därför ingen temperaturökning inträffa.

Det motsatta händer om stoft från ett vulkanutbrott skulle reflektera mer av solstrålningen. Den enda skillnaden är att i verkligheten ökar mängden koldioxid och andra växthusgaser inte plötsligt utan gradvis, men på grund av den långa uppehållstiden för koldioxid i atmosfären är exemplet ändå relevant.

mate uruguay yerba mano paisaje landscape

Växthuseffekten och koldioxidhalten

Växthuseffekten är mer än koldioxiden.

I den allmänna debatten är det koldioxidhalten i luften som blivit symbolen för klimathotet, och när jordens koldioxidhalt för några år sedan uppnådde 400 ppm blev det stora tidningsrubriker. tidigare diskuterat är det inte mängden koldioxid ker.

landscape sea nature outdoor horizon mountain

Men som jag tidigare skrivit om är det inte mängden koldioxid i sig som är huvudsaken, utan graden av inverkan på jordens strålningsbalans som ökar i mycket långsammare takt. Dessutom svarar övriga växthusgaser som metan, lustgas och freongaser år 2017 för ungefär en tredjedel av klimateffekten.

Ett särskilt otrevligt bidrag till växthuseffekten kommer från tre relativt nya industrigaser som är praktiskt omöjliga att bli av med. De är koltetrafluorid (CE), Som används vid aluminiumtillverkning och som bedöms ha en uppehållstid på 5o o00 år, hexafluoretan (C,F6), som används för att producera datorchips och hänger kvar i 10000 år, samt svavelhexafluorid (SF), som bildas i samband med elektriska isoleringsarbeten och har en uppehålls- tid på 3200 år. Dessa gaser finns i relativt små koncentrationer men har ökat hela 1-5 procent mellan 2005 och 2011. Det finns all anledning att hålla ett öga på dem i fortsättningen. Växthuseffekten per molekyl är för dem cirka 10o00o gånger starkare än koldioxid!

light black and white white line shine color

Slutligen finns det bidrag till klimateffekten som är både positiva och negativa, från aerosoler och från deras växelverkan med moln. Dit räknas flygets inverkan genom kondensationsslingor och utsläpp av vattenånga i stratosfären. Dessa bidrag bedöms vara mycket ringa och är ytterst osäkra att bestämma.

Enligt den senaste IPCC-utvärderingen 2014 antar man att den totala aerosoleffekten som är negativ har reducerats till cirka o,5 W/m2. Ett mått på svårigheten att bestämma den totala klimateffekten får man genom att jämföra med IPCC-utvärderingen från 2007 då man bedömde att den negativa effekten var större och uppgick till cirka I W/m2. Felmarginalerna är fortfarande stora, och detta är en av anledningarna till att den totala klimateffekten (växthusgaser och aerosoler) endast kan anges approximativt.

wing sky trail vapor atmosphere flying

Vad händer när alla är överrens om klimatförändringar?

Den så kallade Identitetspolitikens konsekvenser.

Många privatpersoner men också företag är rädda for att vara öppet skeptiska till hypotesen att det primärt är människan som ligger bakom den globala uppvärmningen genom utsläpp av CO2, Jag har dock mött många som är skeptiska och som är väl insatta i problematiken men som utåt håller en låg profil.

Man vågar helt enkelt inte framstå som skeptisk till katastroflarmen i rädslan att bli kallad högerpopulist, Trumpist eller klimatförnekare. I riksdagen blir de få personer som vägar ifrågasätta snabbt utfrysta, och de flesta tar avstånd från klimatkritiken, trots att man ofta själv saknar faktakunskap.

landskap horisont molnigt skorstensrök

Är det inte detta vi brukar kalla propaganda när det sker i andra länder?
Många jag möter har egentligen aldrig tagit ställning i klimatfrågan men bär på en känsla av att frågan inte riktigt hänger ihop. Man förstår att det är ett komplext och dynamiskt system som styr jordens klimat och att det därför är väldigt svårt att skapa en modell för hur klimatet kommer att utvecklas långt in i framtiden givet vissa förutsättningar.

Vissa har klart för sig att antropogen koldioxid för närvarande är cirka 40 Gton per år. In- och urgasning ur haven är ca 400 ut och 400 in per år. Samma siffror gäller för fotosyntes (upplagring) och förrutt-
nelse/förbränning (400 i vardera riktningen)-per år. I detta sammanhang är det naturligt att fundera över varför det då just är bidraget från mänsklig aktivitet som gör den stora skillnaden i tillskott av koldioxid till atmosfären. Samtidigt framstår enigheten i det som rapporteras som så kompakt med ständigt återkommande rapportering om konsensus.

Därför finns inte så mycket utrymme att öppet ifrågasätta den hypotes som FN / IPCC driver så hårt och som de flesta tycks ställa sig bakom.
Nästan alla alarmister som jag känner, även akademiker, förfaller till ett simpelt auktoritetsargument: ”Alla forskare är ju överens”. Men överens om vadå? Att människan påverkar klimatet är inte svårt att vara överens om. Frågan är lite svårare än så:

Ytterligare ett område som har fångat mitt intresse och där utvecklingen är ytterst allvarlig är hur man plötsligt i vetenskapligt sammanhang tillämpar identitetspolitik. Det har väl knappast hänt förr att ifrågasättandet av meningsmotståndares åsikter kopplas ihop med dennes egenskaper. Men det är precis vad som nu sker vid svenska universitet och högskolor. Vid Uppsala Universitets psykologiska institution har en doktorsavhandling lagts fram med titeln ”Ideological
Roots of Climate Change denial — Resistance to change, acceptance of inequality or both? Den 37-åriga numera doktorskan vill påvisa att ”klimatförnekare” är i princip suspekta individer: äldre, gärna vita män med konservativa idéer etc.

vindkraftverk till havs

Stämplingen är tydlig. Undersökningen baseras på intervjuer av ca 200-300 personer i Sverige och Brasilien. Tyvärr saknas till exempel USA eller Storbritannien med deras omfattande forskning inom klimatområdet som därför borde vara intressanta intervjuobjekt för en sådan studie. Till skillnad från resultatet i studien är min gissning att personer som fördjupat sig i studier inom klimatområdet blivit mer skeptiska och mindre alarmistiska. Jag ställer mig också frågan om en uppsats av detta slag verkligen är av vetenskapligt intresse eller om den bara är en tillbakagång till en skrämmande identitetspolitik ifrån gammalsvensk rasbiologi där man angav vissa egenskaper åt vissa kategorier människor.

Ytterligare exempel på identitetspolitikens grepp om klimatfrågan är att det nu har inrättats en institution vid Chalmers Tekniska Högskola
med i princip samma agenda som doktors-avhandlingen i Uppsala, nämligen att studera klimatförnekare/-skeptiker. Chalmers har för ändamålet tilldelats 6 Mkr från svenska Energimyndigheten, dvs skattebetalarna. Detta säger kanske tyvärr mer om kvaliteten vid våra universitet och högskolor – för de flesta av oss är nog Chalmers liksom KTH liktydiga med just tekniska högskolor med forskning kring teknik i skilda former, inte någon sociologisk/psykologisk institution
Chalmer ska väl stå för en stabilitet, trygghet, en trovärdig forskning som ska bidra till att föra vetenskapen framåt.

Att identitetspolitik och grupptänkande nu får genomsyra forskning är skrämmande och obehagligt.

Den sammanför människor i grupper och plockar ut enskilda faktorer som är likartade i gruppen. Samtidigt har individer ett antal andra egenskaper som kanske inte alls går att sätta in i samma grupp. Men risken är att kategorisering av sådant slag leder till att grupper ställs mot grupper. Man vill helst inte tänka på vart detta kan leda i en förlängning. Fokus bör istället ligga på idéer och argument snarare än på individer och deras egenskaper.

Hur mycket koldioxid har vi människor släppt ut ?

Enligt IPCC uppgår hydrosfärens nettoupptag av koldioxid till2,2 GtC/år. Den uppmätta ökningen av atmosfärens koldioxidhalt svarar mot 3,2 GtC. Alltså borde biosfärens nettoupptag av fossila utsläpp utgöra 6,4-2,2-3,2=1,0 GtC / år. Men det gör det inte. Nettoflödet av koldioxid har i stället befunnits gå från biosfären till atmosfären, detta på grund avskogning)

Det faktiska budgetläget är därför enligt IPCC sådant att de sammanlagda antropogena utsläppen av koldioxid uppgår till 8,0 GtC/år. Därav har man endast kunnat redovisa för 5,4 GtC/år i form av upptag i hydrosfären respektive den mängd utsläpp som förblir kvar i luften. Budgeten är inte balanserad. Det felas en sänka svarande mot en tredjedel av de totala årliga utsläppen.

Detta problem uppmärksammades redan på 1980-talet, då man i facklitteraturen började tala om ”the missing sink”. Sedan dess har man lagt ner stor möda på att söka identifiera en sådan ”felande sänka”, dock utan att lyckas. I stället har bristen på balans i koldioxidbudgeten förvärrats, eftersom man kommit fram till att ändrad markanvändning gett upphov till större nettoflöden av koldioxid från biosfären till atmosfären än vad man först trodde. Av våra antropogena utsläpp
koldioxid tycks en tredjedel ha spårlöst försvunnit enligt IPCC:s budget. Så kan det naturligtvis inte förhålla sig.

I den första IPCC-rapportens koldioxidbudget angav man ärligt att det fanns en balansbrist svarande mot en oidentifierad sänka. I den fjärde rapporten vill inte IPCC erkänna sin oförmåga att redogöra för vart en tredjedel av de antropogena koldioxidutsläppen tar vägen.

gammal kolhög som är svart

I stället låtsas man ha läget under full kontroll. Balansbristen döps om till ”Residual terrestrial sink” (återstående sänka till lands), vilket låter pålitligare och vetenskapligare än ”missing sink”. I bilden som illustrerar budgeten går man ännu ett steg längre genom att slopa ordet ”resi-
dual”. Den hypotetiska felande sänkan kallas för ”land sink” och jämställs med identifierade källor och sänkor. På så sätt döljer man effektivt för oinsatta att det angivna upptaget i denna oidentifierade sänka i själva verket räknats fram som en balansbrist i budgeten. Man måste lusläsa huvudrapporten för att hitta notiserna
om att det är så man har gjort
(IPCC 2007; WG1, Section 7.3.2.2.2-3).

En sådan nomenklatur och presentation av kunskapsläget är uppenbart vilseledande, men det finns ingen anledning att tro att IPCC-författarna avsiktligt försökt luras. Det är nämligen lätt att inse hur de av obefogad övertygelse har resonerat. De anser sig ha god kännedom om hydrosfärens nettoupptag förutsätter (obefogat) att detta nettoupptag kan likställas med hydrosfärens upptag av antropogena koldioxidutsläpp.

Detta leder dem (IPCC) till slutsatsen att den felande sänkan måste finnas till lands, där endast biosfären kan utgöra en sänka
I den senaste rapporten (år 2013) förmodar IPCC därför att luftens ökande koldioxidhalter har gett en ”gödslingseffekt” som ökat landvegetationens biomassa precis så mycket som krävs för att åstadkomma balans i koldioxidbudgeten.

Men man framlägger inte några kvantitativa empiriska data till stöd för denna förmodan, och man bortser helt från att en motsvarande gödslingseffekt i så fall även rimligen borde föreligga för den marina vegetationen, vilken svarar för ungefär för hälften av jordens totala fotosyntetiska koldioxidfixering

En gödslingseffekt föreligger med säkerhet, men IPCC har inte kunnat
kvantifiera dess effekt på biomassan till lands och havs. Skeptiker hävdar därför att koldioxidbudgetens post ”återstående sänka till lands” svarar mot en balansbrist och därmed mot ett kalkylfel i en eller flera av de övriga posterna. Låt oss granska om denna kritik av IPCC:s bedömning är befogad!

Hur mycket fossil koldioxid har vi släppt ut?

Statistik över de uppskattade årliga fossila koldioxidutsläppen sedan 1750 finns utlagd på internet av Carbon Dioxide Information Analysis Center (CDIAC) i USA. Genom att summera de årliga utsläppen får man fram den blå kurvani Bild2, vilken visar hur mycket fossil koldioxid vi totalt har släppt ut under den industriella eran. För jämförelse är även Siple/Mauna Loa-värdena inlagda i Bild2,
efter avdrag i enlighet med IPCC:s bedömning). De gröna värdena anger alltså ökningen av luftens koldioxidhalt under industriell tid, uttryckt i GtC.

Två omedelbara slutsatser kan dras från observationerna i Bild2:

1. Fram till cirka 1960 har ökningen av luftens koldioxidhalt varit större än den totala mängden utsläpp av fossil koldioxid. Det betyder att sådana utsläpp omöjligen kan vara den enda anledningen till att luftens koldioxidhalt ökat under industriell tid.

2. Efter 1960 har ökningen av luftens koldioxidhalt varit mindre än den totala mängden utsläpp av fossil koldioxid. Det betyder att en betydande del av de fossila utsläppen inte har stannat kvar i luften utan tagits upp av naturliga sänkor.

Bild2. Ökningen av luftens koldioxidhalt enligt Siple/Mauna Loa-värdena (gröna data), jämförda med den totala mängden utsläpp a fossil koldioxid (blå kurva)
(Källa: IPCC 2007 och CDIAC 2012)

Hur mycket antropogen koldioxid har vi släppt ut?

IPCC:s koldioxidbudget utgår från att endast antropogena utsläpp är beaktansvärda koldioxidkällor. Förutom utsläppen från fossila bränslen och cementframställning tar man med en post avseende utsläpp hänförbara till ”ändrad markanvändning”.

Begreppet innefattar bland annat skogsskövling och uppodling av mark för jordbruksändamål. Man tänker sig att det som bortröjs genom
sådana åtgärder kommer att förbrännas och ge upphov till koldioxid som inte återförs till biosfären genom återplantering eller odling
Kolcykelforskare har försökt beräkna de årliga koldioxidutsläppen på grund av ändrad markanvändning från nutid ända tillbaka till 1850. De erhållna skattningarna finns utlagda på internet av Carbon Dioxid Information Analysis Center (CDIAC). Genom att lägga samman dessa skattningar med de av utsläppen av fossil koldioxid får man en årsvis dataserie som beskriver vad vi vet om de sammanlagda antropogena koldioxidutsläppen under industriell tid.

Den blå kurvan i Bild3 visar hur mycket antropogen koldioxid vi enligt denna dataserie successivt totalt släppt ut sedan 1750. Jämförelse med Siple/Mauna Loa-värdena leder till slutsatser analoga med de som drogs i föregående blogginlägg.

1. Utsläppen av antropogen koldioxid kan omöjligen ha varit den enda anledningen till luftens koldioxidhalt ökat under industriell tid, åtminstone inte före 1890

2.
Under 1900-talet måste en mycket stor del av utsläppen ha tagits upp av naturliga sänkor

IPCC förutsätter att endast antropogena utsläpp bidragit till ökningen av luftens koldioxidhalt, så som den anges av Mauna Loa-värdena. Det leder genom kurvanpassning till slutsatsen att 44% av de antropogena utsläppen genomsnittligt stannat kvar i luften. På så sätt kan man redogöra för Mauna Loa-värdenas storlek, men ställer sig utan någon trovärdig förklaring til Siple-värdena.

Bild3: Ökningen av luftens koldioxidhalt enligt Siple/Mauna Loa-värdena (gröna data), jämförda med den totala mängden utsläpp av antropogen koldioxid (blà kurva). Enligt IPCC:s bedömning har
44% av utsläppen genomsnittligt förblivit kvar i luften (röd kurva)
(Källa: IPCC 2007 och 2013, samt CDIAC 2012).

Diskrepansen mellan Siple-värdena och röd kurva i Bild3 tyder på att något annat än antropogena utsläpp har bidragit högst signifikant till att öka lufthalterna av koldioxid före 1960. Denna icke- antropogena koldioxidkälla lär knappast ha sinat ut 1960, utan bör rimligen ha bidragit till att öka luftens koldioxidhalt även efter 1960.

I så fall leder data i Bild3 till slutsatsen att avsevärt mindre än 44%
av de antropogena koldioxidutsläppen stannat kvar i luften.
Den slutsatsen har i själva verket sedan länge dragits av forskare på basis av vad som är känt om koldioxidens atmosfäriska uppehållstid.

slutskrivet gällande koldioxidavtryck

I vilken utsträckning bidrar våra utsläpp av fossil koldioxid till att öka atmosfärens koldioxidhalt?

Det viktigaste är att belysa i vilken utsträckning våra utsläpp av fossil
koldioxid bidrar till att öka atmosfärens koldioxidhalt.

Därför kan det vara lämpligt att starta med att beskriva vad vi enligt IPCC vet om luftens koldioxidnivåer under industriell tid.

blå himmel med skorstenar solen lyser

Siple/Mauna Loa-värdena

IPCC:s syn i det avseendet grundar sig historiskt sett på två mätserier. Den ena utgörs av de direkta mätningar man kontinuerligt genomfört vid Mauna Loa på Hawaii sedan 1958 (Keelingkurvan). Den andra togs fram genom analys av luftinneslutningar i en iskärna som borrats upp vid Siple-stationen på Antarktis.

De senare analyserna ledde till slutsatsen att luftens koldioxidhalt hållit sig tämligen konstant runt 280 ppm från år 1000 till 1750, för att därefter stiga mot de värden som uppmätts vid Mauna Loa.

Siple/Mauna Loa-värdena
Siple/Mauna Loa-värdena

Ändringen av atmosfärens koldioxidhalt under industriell tid enligt IPCC:s bedömning. Svarta punkter är mätvärden från Siple. Den gröna kurvan återger medelvärdesutjämnade värden uppmätta vid Mauna Loa (Keelingkurvan). (Källa: IPCC, 2007)

Orsaken till den observerade ökningen av luftens koldioxidhalt är omtvistad. Det är även viss mån själva mätresultaten. Vissa definitioner och efterföljande resonemang i strikta matematiska termer (t.ex.
iform av differentialekvationer). Låt dig inte skrämmas av det! De matematiska uttrycken är främst avsedda att förse intresserade läsare med precis information om grunden för de kalkyler som beskrivs och slutsatser som kan dras från olika slag av kolcykelobservationer. Vilka slutsatserna är, och vad de för med sig, kommer fortlöpande att förtydligas i normala språkliga termer.

Kolcykelschemat i stort

För att förstå vad som är kontroversiellt vid tolkningen Siple/Mauna Loa kurvan bör man känna till några okontroversiella basfakta rörande omsättningen av kol och koldioxid i naturen. Nedanför visas vilka de väsentligaste delarna av den globala kolcykeln så som den enligt IPCC tedde sig under 1990 talet:

Kolcykelns huvuddrag
Kolcykelns huvuddrag

Bild1. Kolcykelns huvuddrag. Kolreservoarernas storlek anges i GiC, utbytes- hastigheterna i GtC/år. (Källa: IPCC, 2007)

Reservoarer av förnyelsebart kol återfinns huvudsakligen i

  • Atmosfären, i form av koldioxid
  • Hydrosfären (hav, sjöar och åar), i form av koldioxid, kolsyra och kolsyrasalter
  • Biosfären (organismer och mull), i form av fotosyntetiserade kolföreningar

Reservoarernas storlek i giga ton kol (GtC) anges inom rektanglarna i bilden. De dubbelriktade pilarna mellan reservoarerna av förnyelsebart kol markerar att det ständigt pågår ett utbyte av koldioxid mellan dessa reservoarer. Talen vid pilarna anger den ungefärliga hastigheten av utbytet i GtC per år. Den snabbaste omsättningen av luftens koldioxid sker i biosfären.

Nästan en femtedel av atmosfärens totala mängd koldioxid förbrukas varje år av växter och andra organismer som livnär sig på fotosyntes. Detta koldioxidupptag är även livsviktigt för djur och mikroorganismer, eftersom dessa ytterst nyttjar växter eller växtprodukter som föda.

Huvudparten av den koldioxid som tas upp från luften genom fotosyntes återbördas inom loppet av några dygn eller år till atmosfären genom biokemiska förbränningsprocesser, skogsbränder, och eldning med
biobränslen.

Beträffande Hydrosfären bör man veta att koldioxid är långt mera vattenlöslig än andra luftgaser. Det har sin förklaring i att koldioxiden inte bara löses rent fysikaliskt, utan även reagerar kemiskt med vatten. Därvid bildas det kolsyra, som
sedan reagerar vidare med baser i vattnet och ger upphov till salterna bikarbonat (kallad Vätekarbonat av kemister) och karbonat:

En vattenlösning som befinner sig i kontakt med luftens koldioxid innehåller därför såväl fri koldioxid som omvandlingsprodukterna kolsyra, bikarbonat och karbonat.

Uppgiften i Bild1 om Hydrosfärens innehåll av kol hänför sig till
summan av dessa fyra molekylslag. För enkelhets skull låter jag alla fyra gå under samlingsnamnet koldioxid.
Koldioxidens vattenlöslighet medför att det uppstår ett flöde av koldioxid från luften till Hydrosfären. Processen är reversibel, så att det även föreligger ett motflöde av koldioxid från Hydrosfären till luften.

De två flödena är nästan lika stora och uppgår ungefär till tre fjärdedelar av Koldioxidutbytet mellan atmosfären och biosfären. Årligen omsätts därför cirka en tredjedel koldioxid genom utbyten med biosfären och Hydrosfären. IPCC anser att dessa utbyten i stort sett varit i jämvikt i förindustriell tid, så att de naturliga koldioxidutsläppen till atmosfären balanserats av Hydrosfären.

I jordskorpan finns dessutom fossila reservoarer av kol och kolföreningar i form av fossila bränslen och kalciumkarbonat (kalksten, krita, marmor, m.m.). Dessa av atmosfärens Koldioxidupptag i biosfären och reservoarer fylls på i så långsam takt att de kan betraktas som icke-förnyelsebara

Däremot avtappas de fortlöpande på kol genom vårt nyttjande av fossila bränslen och genom vår cement- tillverkning från kalksten. I Bild1 har endast reservoaren av fossila bränslen tagits med. Den enkelriktade pilen från denna reservoar markerar de Antropogena utsläppen av fossil koldioxid till atmosfären och inkluderar utsläppen från cement- tillverkning.

Utsläppen av fossil koldioxid har åstadkommit en störning av den förmodade förindustriella jämvikten genom att kontinuerligt tillföra atmosfären ett överskott av koldioxid. Detta har startat en så kallad Elaxationsprocess,dvs. reaktionsflöden som strävar efter att återställa jämvikten.

Bruttoutbytet av koldioxid mellan atmosfär och biosfär respektive hydrosfär har inte förblivit balanserat, utan det har uppstått ett nettoupptag av luftens koldioxidöverskott i så kallade sänkor

Därmed kommer vi fram till en kontroversiell fråga. Vad händer med utsläppen av fossil koldioxid efter det att de hamnat i atmosfären?

Detta kommer jag fortsätta skriva om i mitt nästa blogginlägg… stay tuned.

Klimatet har blivit en mångmiljardindustri

Klimatfrågan har utvecklats till en mångmiljardindustri. De alarmistiska budskapen som framförs av media är kraftigt vilseledande mot både beslutsfattare och allmänhet. Det har gått så långt att frågan knappt tål att debatteras. Alltför många har investerat mycket prestige och enorma summor pengar i uppfattningen att våra utsläpp av koldioxid är förödande för klimatet.

horisont mot berg himmel solnedgång

Beslutsamheten att hålla klimatskräcken vid liv är påtaglig, någonting annat vill etablissemanget inte höra talas om. Därför används ord som klimatförnekare vid varje invändning där de alarmistiska slutsatserna inte håller måttet eller där analysen är felaktig. Det spelar inte längre någon roll om de som framför kritiken är professorer inom fysikalisk kemi, astrofysik eller liknande.

En agronoms, klimatpsykologs eller socionoms uttalanden väger tyngre så länge han eller hon predikar den ”rätta läran”

Utvecklingen, där våra politiker har bestämt sig för att det som kommer från FN:s klimatpanel IPCC (Intergovernmental Panel on Climate Change) inte på något sätt behöver ifrågasättas, är märklig. Ännu märkligare är det att både media och politiker idag är så dåligt insatta i sakfrågan att man predikar uppfattningar som man tycks tro är i linje med rapporteringen från FN:s klimatpanel IPCC men som inte sällan går helt på tvärs med vad som står att läsa i rapporterna.

Därför är det nu viktigare än någonsin att ställa kritiska frågor, förstå de vetenskapliga kontroverserna och hur man sätter slutsatserna från IPCC på pränt i form av en sammanfattning för politiker runt om i världen. Det är också nödvändigt att reflektera över konsekvenserna av den utveckling som vi ser där både demokrati och yttrandefrihet tycks vara i allvarlig fara.

gulligt portätt av en katt med glasögon gällande klimatet

Håller klimatfrågan på att tappa sin vetenskapliga trovärdighet och alltmer övergå till att likna ett trossystem? Det känns inte sällan som om vi har tappat perspektivet på vart vi är på väg. Inser vi inte att referensen bör vara en värld med snart 10 miljarder människor där 70 procent lever i städer och inte en värld med 3 miljarder människor där samtliga lever av självhushåll? Visst har miljörörelsen varit en viktig väckarklocka men den bär också skulden till att referensen har förflyttats till någonstans där den inte hör hemma.

Mitt syfte är inte att söka påtvinga läsaren en uppfattning eller få läsaren att ta aktiv ställning mot klimatlarmen. Det är inget fel att komma till olika slutsatser på ofullständig och osäker information.

Jag vill däremot utmana läsaren med mina frågor och i möjligaste mån mana fram en debatt där klimatfrågan nyanseras till mer än ett katastrofscenarie, ”tipping points” och mål om att hålla uppvärmningen vid en viss nivå. Mer än allt vill jag bidra till att stoppa skrämsel- propagandan och den kraftfulla och ovetenskapliga indoktrinering av våra unga som pågår idag.

Jag inser att jag med mina reflektioner och frågor kommer att trampa pa ömma tår. Jag kommer med största sannolikhet att bli anklagad för att jag missuppfattat, att jag använt mig av alternativmedia, eller att mina påståenden har motbevisats många ganger om. Jag kommer också att kritiseras för att jag skriver om saker som saknar relevans för innehållet, att jag är alltför personlig eller kanske för att jag väljer att nästan bara citera klimathotsskeptiker och inte alarmister. Skälet till detta är att de alarmistiska budskapen är så vanligt förekommande i media och väl kända för var och en i dag att de inte behöver återupprepas. Det räcker att läsa dagens tidning eller lyssna på radioprogrammet ”Klotet” i P1.

Kritiken kommer inte att förvåna men jag hoppas likväl att jag slipper simpla bortförklaringar om konsensus eller analyser av min person, Ålder, kön, inkomst, politisk tillhörighet, hur empatisk jag är eller några andra identitetspolitiska påhopp.

Jag vill bemötas i sak och jag diskuterar gärna IPCC’s modellresultat, temperaturkurvor nära marken eller högre upp i atmosfären, huruvida isen på Grönland ökar eller minskar eller varför man har valt att tona ner spektroskopidata som är relevanta för hur CO2, påverkar atmosfären, eller vad Henrys lag och övriga kemiska jämvikter säger om havens förmåga att ta upp koldioxid och mycket mer.

Klimatet vad ska man tro på?

Vetenskapen har inte sagt sitt sista ord, vilket beror på otillfredsställande kunskap. Att världens politiker går ut med löften att de skall begränsa jordens uppvärmning till ytterligare 0.5-1°C är helt enkelt nys och saknar vetenskaplig grund.” Lennart Bengtsson

himlen nattetid jordglob

Klimatet vad ska man tro på?
Om Regeringen och media hade valt att lyssna på, Lennart Bengtsson, Sveriges kanske mest meriterade klimatforskare så hade vi fått höra att uppvärmningen för närvarande är cirka 1 C, och att vi inte ens vet hur mycket av detta som beror på ökade växthusgaser. Media drivs istället av sensationsjournalistik och den som kommer med mest spektakulara utsagor och skräckscenarios medges alltid störst utrymme. Man talar gärna om nya värmerekord på olika platser och inte sällan presenteras tio-i-topp-listor för årsmedeltemperaturer.

Efter det mycket varma året 1998 sjönk temperaturen och trenden har sedan dess inte varit ökande. Efter 1998, när temperaturen inte längre steg, övergick rapporteringen till att inte längre rapportera hur mycket varmare eller kallare det har blivit. Istället har man valt att relatera temperaturdata till 1900-talets medeltemperaturer alternativt redovisa kurvor som har utjämnats över tillräckligt många år för att dölja temperaturtrenden beroende på vilken referensperiod man använder.

I media görs heller inte någon skillnad på vad som är teorier, hypoteser, fakta och scenarier.

Vi minns alla rapporteringen efter den extrarapport som IPCC släppte i oktober 2015 och som har spätt på klimatkrisen till oanade höjder. Så som rapporterades i oktober i SR15, den rapport som världen beställde från IPCC vid Parismötet 2015, hävdas att 1,5 graders global uppvärmning är en katastrof och 2 grader en ännu större katastrof. Detta accepteras utan vidare i Sverige.

Medierna ifrågasätter inte ens varför flera länder vid klimatmötet i Katowice inte ville välkomna rapporten. Anledningen är givetvis att rapporten har stressats fram och att den håller en alltför låg kvalite som underlag för politiska beslut. SR15 är ett lysande exempel på hur viktigt det är att ifrågasätta antagandena bakom slutsatserna. Det är en stor skillnad på att visa något och att påstå något. SR 15 påstår olika saker, men visar inte mycket. Istället kommer många av påståendena med bevis som i
bästa fall är tvivelaktiga och i sämsta fall är direkt fel eller inte finns.

vackra färger på moln i klimatet

I SR15, anger IPCC i praktiken människans bidrag till den globala uppvärmningen (sedan förindustriell tid, slutet av 1800-talet) till ungefar 100 %. Och Kanske mer ändå. I den senaste rapportomgången, AR5, ansågs människans bidrag till den globala uppvarmningen vara mer än 50 % efter 1950. Är det inte en stor skillnad att påstå att den mänskligt orsakade andelen är 100 % sedan andra hälften av 1800-talet eller att den är minst 50% efter 1950?

Borde inte någon av alla journalister som följer klimatdebatten i Sverige ha uppmärksammat IPCC:S plötsligt ändrade ståndpunkt? Det kanske beror på att den inte var baserad på några nya forskningsresultat, eftersom det inte finns några som pekar i den riktningen. Frågan är om svenska journalister och debattörer överhuvudtaget har läst någonting alls från SR15.

Istället för att syna rapporten väljer svenska medierna att blanda ihop allvarliga konsekvenser på människors hälsa av luftföroreningar och debatten att minska utsläppen av koldioxid.

Konferensen i Katowice handlade om det senare. Nya kolkraftverk drivs med kol men äventyrar inte människors hälsa. Gamla kolkraftverk kan medföra en mycket dålig luftkvalitet som påverkar människors hälsa negativt. Luftföroreningarna i Polen är en konsekvens av gamla dåliga kolpannor i bostäder samt äldre kolkraftverk. Kanske var poängen av reportaget i SVT att visa på vad som händer i ett land som Polen när människor köper smutsigt kol och eldar med detta hemma i bostaden. Kanske avsåg man inte att göra någon koppling till koldioxid.

Ett effektivt sätt att få bukt med de skadliga utsläppen, som helt riktigt drabbar människors hälsa, är att bygga nya och moderna kolkraftverk med bättre rening.
Det krävs investeringar i effektiva anläggningar med hög verkningsgrad för att fa bukt med luftföroreningarna i Polen. Svenska staten, genom sitt ägande i Vattenfall, hade därför kunnat bidra till en förbättrat luftkvalitén för landets invånare.

Tyvärr har man sålt verksamheten i Polen. Min slutsats är att man inte klarar att stå emot media och kan därför inte ta ansvar på riktigt. Framförallt vill man inte bli förknippad med kol även om man hade kunnat göra mycket bra för miljön genom att investera i Polen. För att minimera utsläppen av koldioxid måste man skrota nya och gamla fossileldade kraftverk. Om man tror att det är bråttom borde man även skrota dem som drivs med biobränslen

Dr. Roger Pielke (23) är professor vid ”Center for Science and Technology
Policy Reserach”.

Han representerar den alarmistiska sidan i vittnesförhör inför kongressen i USA och inleder sitt anförande med att ta upp problemet med just de ovetenskapliga och felaktiga påstäenden som sprids av media politiker, lobbyister och av forskare som borde veta bättre. Han pekar på risken för att politiker fattar felaktiga beslut och han exemplifierar sitt påstående med sju vanligt förekommande felaktigheter som gäller uppfattningen runt extremväder. Han är tydlig med att hans uppfattning och uttalande runt dessa sju punkter är helti överensstämmelse med IPCC och ”US Global Climate Change Research Program” samt majoriteten av ’ peer reviewed” litteratur. Hans sju punkter innefattar följande:

1. Påståenden att orkaner, tornados, översvämningar och torka har ökat globat är vilseledande och felaktigt. Kostnaderna för väderkatastrofer har heller ingen koppling till våra utsläpp av växthusgaser.

2. Väderrelaterade ekonomiska förluster som del av
25 % sedan 1990 (inte ökat).
global BNP har minskat med

3. Orkaner har inte ökat i USA i varken frekvens eller intensitet sedan 1900.

4. Översvamningar har inte heller ökat i varken frekvens eller intensitet sedan 1950. Ekonomiska förluster i procent av US GDP har minskat med 75% sedan 1940.

5. Tornados har inte ökat i frekvens eller intensitet sedan 1950. Det finns snarare bevis for motsatsen, dvs. att tornados har minskat i både frekvens och intensitet.

6. I de flesta områden i USA har torrrperioder blivit kortare och mindre frekventa, Torkan har drabbat en mindre del av USA under det senaste århundradet.
Globalt är förändringarna små under de senaste 60 åren
7. Kostnaderna för katastrofer kommer att fortsätta att öka oavsett åt vilket håll klimatet utvecklas framöver. Detta beror på ökat välstand i samhället där man tar
nya landområden i anspråk och bosätter sig nära kusten.

Varför låter då alltid skrämselpropagandan som framförs av lobbyister och media så annorlunda än vad vetenskapen faktiskt säger? Oavsett hur allvarligt man ser på utsläppen av fossil koldioxid så är det svårt att förstå varför vi ska luras. Varför ska vi tro att klimatkatastroferna ökat i antal och dessutom blivit intensivare när det inte är sant? Planeten har blivit allt grönare med längre odlingssäsonger till följd av ett varmare klimat och högre halt av kol-
dioxid i atmosfären.

Mig veterligen har ingen i media någonsin diskuterat eller
debatterat uppfattningen att de extrema väderhändelserna såsom torka och bränder faktiskt blir färre till följd av mer nederbörd och fukt i jorden. Varför gör man inte det? Hur kan miljöpartiets språkrör stå oemotsagda och fortsätta med sin retorik utan att fler reagerar?

Detta är för mig obegripligt! Lever vi inte längre i ett kunskapssamhälle?

Det råder alltså stor diskrepans mellan larmen om orkaner, tornados, torka och bränder som påstås öka och verkligheten. I framtiden vet jag inte hur det blir men när man tittar på data över förändringen så ser det precis som professor Dr. Roger
Pielke (23) allt annat än oroväckandeut.

Klimatpanelen IPCC intygar också i sin senaste rapport att några extrema väderhändelser till följd av ett varmare klimat inte är att förvänta. Likväl fortsätter media med sin negativa rapportering

Det påstås att 25-50% av planeten har blivit grönare med ökad vegetation och andra delar har förlorat i grönska men endast 4 % har blivit mindre grön (Zhu 2016, de Jong 2013). Med hjälp av satellitmätningar har man alltså kunnat visa att planeten totalt sätt har blivit betydligt grönare, sannolikt till följd av ökad halt av
Koldioxid i atmosfären och en ökad temperatur (de Jong 201. )

EPA redovisar hur torka har varierat sedan 1890 och NOOA visar samma sak men enbart för USA. Ingen av dessa två dataset redovisar mer frekvent eller mer intensiv torka under 1900-talet eller fram till idag.

En slutsats tycks istället kunna vara att en ökad halt av koldioxid i atmosfären och en ökad temperatur leder till en grönare värld med mindre torka. Jag antar att anledningen till mindre torka och bränder som en följd av stigande temperatur sammantaget bidrar till ökad fuktighet i jorden. När atmosfären värms så klarar den att hålla mer vattenånga. Den ökade mängden vattenånga i atmosfären faller som nederbörd. Denna effekt påstås också vara särskilt tydlig i exempelvis Sahel i västra Sahara där ökad vattenånga i atmosfären leder till mer regn och kraftigt ökad vegetation i områden som tidigare var öken (Seaquist 2009). Det påstås att
300 000 kvadratkilometer av Saharaöknen har blivit grön under de senaste 30 åren. (”The water-holding capacity of the air is the main drivning force”, Claussen of the
Max Planck istitute).

”Now you have people grazing their camels in areas which may not have been used for hundreds or even thousands of years. You see birds, ostricles, gazelles coming back, even sorts of amphibians coming back. The trend has continued for
more than 20 years. It is indisputable”
( Stefan Kröpelin of the University
of Cologne’s African Research Unit )