Hur mycket koldioxid har vi människor släppt ut ?

Enligt IPCC uppgår hydrosfärens nettoupptag av koldioxid till2,2 GtC/år. Den uppmätta ökningen av atmosfärens koldioxidhalt svarar mot 3,2 GtC. Alltså borde biosfärens nettoupptag av fossila utsläpp utgöra 6,4-2,2-3,2=1,0 GtC / år. Men det gör det inte. Nettoflödet av koldioxid har i stället befunnits gå från biosfären till atmosfären, detta på grund avskogning)

Det faktiska budgetläget är därför enligt IPCC sådant att de sammanlagda antropogena utsläppen av koldioxid uppgår till 8,0 GtC/år. Därav har man endast kunnat redovisa för 5,4 GtC/år i form av upptag i hydrosfären respektive den mängd utsläpp som förblir kvar i luften. Budgeten är inte balanserad. Det felas en sänka svarande mot en tredjedel av de totala årliga utsläppen.

Detta problem uppmärksammades redan på 1980-talet, då man i facklitteraturen började tala om ”the missing sink”. Sedan dess har man lagt ner stor möda på att söka identifiera en sådan ”felande sänka”, dock utan att lyckas. I stället har bristen på balans i koldioxidbudgeten förvärrats, eftersom man kommit fram till att ändrad markanvändning gett upphov till större nettoflöden av koldioxid från biosfären till atmosfären än vad man först trodde. Av våra antropogena utsläpp
koldioxid tycks en tredjedel ha spårlöst försvunnit enligt IPCC:s budget. Så kan det naturligtvis inte förhålla sig.

I den första IPCC-rapportens koldioxidbudget angav man ärligt att det fanns en balansbrist svarande mot en oidentifierad sänka. I den fjärde rapporten vill inte IPCC erkänna sin oförmåga att redogöra för vart en tredjedel av de antropogena koldioxidutsläppen tar vägen.

gammal kolhög som är svart

I stället låtsas man ha läget under full kontroll. Balansbristen döps om till ”Residual terrestrial sink” (återstående sänka till lands), vilket låter pålitligare och vetenskapligare än ”missing sink”. I bilden som illustrerar budgeten går man ännu ett steg längre genom att slopa ordet ”resi-
dual”. Den hypotetiska felande sänkan kallas för ”land sink” och jämställs med identifierade källor och sänkor. På så sätt döljer man effektivt för oinsatta att det angivna upptaget i denna oidentifierade sänka i själva verket räknats fram som en balansbrist i budgeten. Man måste lusläsa huvudrapporten för att hitta notiserna
om att det är så man har gjort
(IPCC 2007; WG1, Section 7.3.2.2.2-3).

En sådan nomenklatur och presentation av kunskapsläget är uppenbart vilseledande, men det finns ingen anledning att tro att IPCC-författarna avsiktligt försökt luras. Det är nämligen lätt att inse hur de av obefogad övertygelse har resonerat. De anser sig ha god kännedom om hydrosfärens nettoupptag förutsätter (obefogat) att detta nettoupptag kan likställas med hydrosfärens upptag av antropogena koldioxidutsläpp.

Detta leder dem (IPCC) till slutsatsen att den felande sänkan måste finnas till lands, där endast biosfären kan utgöra en sänka
I den senaste rapporten (år 2013) förmodar IPCC därför att luftens ökande koldioxidhalter har gett en ”gödslingseffekt” som ökat landvegetationens biomassa precis så mycket som krävs för att åstadkomma balans i koldioxidbudgeten.

Men man framlägger inte några kvantitativa empiriska data till stöd för denna förmodan, och man bortser helt från att en motsvarande gödslingseffekt i så fall även rimligen borde föreligga för den marina vegetationen, vilken svarar för ungefär för hälften av jordens totala fotosyntetiska koldioxidfixering

En gödslingseffekt föreligger med säkerhet, men IPCC har inte kunnat
kvantifiera dess effekt på biomassan till lands och havs. Skeptiker hävdar därför att koldioxidbudgetens post ”återstående sänka till lands” svarar mot en balansbrist och därmed mot ett kalkylfel i en eller flera av de övriga posterna. Låt oss granska om denna kritik av IPCC:s bedömning är befogad!

Hur mycket fossil koldioxid har vi släppt ut?

Statistik över de uppskattade årliga fossila koldioxidutsläppen sedan 1750 finns utlagd på internet av Carbon Dioxide Information Analysis Center (CDIAC) i USA. Genom att summera de årliga utsläppen får man fram den blå kurvani Bild2, vilken visar hur mycket fossil koldioxid vi totalt har släppt ut under den industriella eran. För jämförelse är även Siple/Mauna Loa-värdena inlagda i Bild2,
efter avdrag i enlighet med IPCC:s bedömning). De gröna värdena anger alltså ökningen av luftens koldioxidhalt under industriell tid, uttryckt i GtC.

Två omedelbara slutsatser kan dras från observationerna i Bild2:

1. Fram till cirka 1960 har ökningen av luftens koldioxidhalt varit större än den totala mängden utsläpp av fossil koldioxid. Det betyder att sådana utsläpp omöjligen kan vara den enda anledningen till att luftens koldioxidhalt ökat under industriell tid.

2. Efter 1960 har ökningen av luftens koldioxidhalt varit mindre än den totala mängden utsläpp av fossil koldioxid. Det betyder att en betydande del av de fossila utsläppen inte har stannat kvar i luften utan tagits upp av naturliga sänkor.

Bild2. Ökningen av luftens koldioxidhalt enligt Siple/Mauna Loa-värdena (gröna data), jämförda med den totala mängden utsläpp a fossil koldioxid (blå kurva)
(Källa: IPCC 2007 och CDIAC 2012)

Hur mycket antropogen koldioxid har vi släppt ut?

IPCC:s koldioxidbudget utgår från att endast antropogena utsläpp är beaktansvärda koldioxidkällor. Förutom utsläppen från fossila bränslen och cementframställning tar man med en post avseende utsläpp hänförbara till ”ändrad markanvändning”.

Begreppet innefattar bland annat skogsskövling och uppodling av mark för jordbruksändamål. Man tänker sig att det som bortröjs genom
sådana åtgärder kommer att förbrännas och ge upphov till koldioxid som inte återförs till biosfären genom återplantering eller odling
Kolcykelforskare har försökt beräkna de årliga koldioxidutsläppen på grund av ändrad markanvändning från nutid ända tillbaka till 1850. De erhållna skattningarna finns utlagda på internet av Carbon Dioxid Information Analysis Center (CDIAC). Genom att lägga samman dessa skattningar med de av utsläppen av fossil koldioxid får man en årsvis dataserie som beskriver vad vi vet om de sammanlagda antropogena koldioxidutsläppen under industriell tid.

Den blå kurvan i Bild3 visar hur mycket antropogen koldioxid vi enligt denna dataserie successivt totalt släppt ut sedan 1750. Jämförelse med Siple/Mauna Loa-värdena leder till slutsatser analoga med de som drogs i föregående blogginlägg.

1. Utsläppen av antropogen koldioxid kan omöjligen ha varit den enda anledningen till luftens koldioxidhalt ökat under industriell tid, åtminstone inte före 1890

2.
Under 1900-talet måste en mycket stor del av utsläppen ha tagits upp av naturliga sänkor

IPCC förutsätter att endast antropogena utsläpp bidragit till ökningen av luftens koldioxidhalt, så som den anges av Mauna Loa-värdena. Det leder genom kurvanpassning till slutsatsen att 44% av de antropogena utsläppen genomsnittligt stannat kvar i luften. På så sätt kan man redogöra för Mauna Loa-värdenas storlek, men ställer sig utan någon trovärdig förklaring til Siple-värdena.

Bild3: Ökningen av luftens koldioxidhalt enligt Siple/Mauna Loa-värdena (gröna data), jämförda med den totala mängden utsläpp av antropogen koldioxid (blà kurva). Enligt IPCC:s bedömning har
44% av utsläppen genomsnittligt förblivit kvar i luften (röd kurva)
(Källa: IPCC 2007 och 2013, samt CDIAC 2012).

Diskrepansen mellan Siple-värdena och röd kurva i Bild3 tyder på att något annat än antropogena utsläpp har bidragit högst signifikant till att öka lufthalterna av koldioxid före 1960. Denna icke- antropogena koldioxidkälla lär knappast ha sinat ut 1960, utan bör rimligen ha bidragit till att öka luftens koldioxidhalt även efter 1960.

I så fall leder data i Bild3 till slutsatsen att avsevärt mindre än 44%
av de antropogena koldioxidutsläppen stannat kvar i luften.
Den slutsatsen har i själva verket sedan länge dragits av forskare på basis av vad som är känt om koldioxidens atmosfäriska uppehållstid.

slutskrivet gällande koldioxidavtryck

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.