Vad händer när alla är överrens om klimatförändringar?

Den så kallade Identitetspolitikens konsekvenser.

Många privatpersoner men också företag är rädda for att vara öppet skeptiska till hypotesen att det primärt är människan som ligger bakom den globala uppvärmningen genom utsläpp av CO2, Jag har dock mött många som är skeptiska och som är väl insatta i problematiken men som utåt håller en låg profil.

Man vågar helt enkelt inte framstå som skeptisk till katastroflarmen i rädslan att bli kallad högerpopulist, Trumpist eller klimatförnekare. I riksdagen blir de få personer som vägar ifrågasätta snabbt utfrysta, och de flesta tar avstånd från klimatkritiken, trots att man ofta själv saknar faktakunskap.

landskap horisont molnigt skorstensrök

Är det inte detta vi brukar kalla propaganda när det sker i andra länder?
Många jag möter har egentligen aldrig tagit ställning i klimatfrågan men bär på en känsla av att frågan inte riktigt hänger ihop. Man förstår att det är ett komplext och dynamiskt system som styr jordens klimat och att det därför är väldigt svårt att skapa en modell för hur klimatet kommer att utvecklas långt in i framtiden givet vissa förutsättningar.

Vissa har klart för sig att antropogen koldioxid för närvarande är cirka 40 Gton per år. In- och urgasning ur haven är ca 400 ut och 400 in per år. Samma siffror gäller för fotosyntes (upplagring) och förrutt-
nelse/förbränning (400 i vardera riktningen)-per år. I detta sammanhang är det naturligt att fundera över varför det då just är bidraget från mänsklig aktivitet som gör den stora skillnaden i tillskott av koldioxid till atmosfären. Samtidigt framstår enigheten i det som rapporteras som så kompakt med ständigt återkommande rapportering om konsensus.

Därför finns inte så mycket utrymme att öppet ifrågasätta den hypotes som FN / IPCC driver så hårt och som de flesta tycks ställa sig bakom.
Nästan alla alarmister som jag känner, även akademiker, förfaller till ett simpelt auktoritetsargument: ”Alla forskare är ju överens”. Men överens om vadå? Att människan påverkar klimatet är inte svårt att vara överens om. Frågan är lite svårare än så:

Ytterligare ett område som har fångat mitt intresse och där utvecklingen är ytterst allvarlig är hur man plötsligt i vetenskapligt sammanhang tillämpar identitetspolitik. Det har väl knappast hänt förr att ifrågasättandet av meningsmotståndares åsikter kopplas ihop med dennes egenskaper. Men det är precis vad som nu sker vid svenska universitet och högskolor. Vid Uppsala Universitets psykologiska institution har en doktorsavhandling lagts fram med titeln ”Ideological
Roots of Climate Change denial — Resistance to change, acceptance of inequality or both? Den 37-åriga numera doktorskan vill påvisa att ”klimatförnekare” är i princip suspekta individer: äldre, gärna vita män med konservativa idéer etc.

vindkraftverk till havs

Stämplingen är tydlig. Undersökningen baseras på intervjuer av ca 200-300 personer i Sverige och Brasilien. Tyvärr saknas till exempel USA eller Storbritannien med deras omfattande forskning inom klimatområdet som därför borde vara intressanta intervjuobjekt för en sådan studie. Till skillnad från resultatet i studien är min gissning att personer som fördjupat sig i studier inom klimatområdet blivit mer skeptiska och mindre alarmistiska. Jag ställer mig också frågan om en uppsats av detta slag verkligen är av vetenskapligt intresse eller om den bara är en tillbakagång till en skrämmande identitetspolitik ifrån gammalsvensk rasbiologi där man angav vissa egenskaper åt vissa kategorier människor.

Ytterligare exempel på identitetspolitikens grepp om klimatfrågan är att det nu har inrättats en institution vid Chalmers Tekniska Högskola
med i princip samma agenda som doktors-avhandlingen i Uppsala, nämligen att studera klimatförnekare/-skeptiker. Chalmers har för ändamålet tilldelats 6 Mkr från svenska Energimyndigheten, dvs skattebetalarna. Detta säger kanske tyvärr mer om kvaliteten vid våra universitet och högskolor – för de flesta av oss är nog Chalmers liksom KTH liktydiga med just tekniska högskolor med forskning kring teknik i skilda former, inte någon sociologisk/psykologisk institution
Chalmer ska väl stå för en stabilitet, trygghet, en trovärdig forskning som ska bidra till att föra vetenskapen framåt.

Att identitetspolitik och grupptänkande nu får genomsyra forskning är skrämmande och obehagligt.

Den sammanför människor i grupper och plockar ut enskilda faktorer som är likartade i gruppen. Samtidigt har individer ett antal andra egenskaper som kanske inte alls går att sätta in i samma grupp. Men risken är att kategorisering av sådant slag leder till att grupper ställs mot grupper. Man vill helst inte tänka på vart detta kan leda i en förlängning. Fokus bör istället ligga på idéer och argument snarare än på individer och deras egenskaper.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.